KLOCKHUSET

Älvsjöområdets plan

Enligt tidiga planer skulle klockhuset få flera efterföljare i form av kontors- och verkstadsbyggnader.

Klockhuset

Klockhuset fick sitt namn långt innan direktionen för Tråd och Kabelfabriken hade hunnit sätta sin prägel på byggnaden. Man hade kanske tänkt sig något mera statusbetonat namn såsom direktionshuset e.d., men det vackra tornet med sin stora klocka gjorde att byggnaden så att säga döpte sig själv.

Byggnaden

Byggnaden, vars historia är lång och brokig, blev färdig 1920, alltså året före det att Ericsson blev ensamägare av det företag som 1913 började tillverka tråd och kabel inom industriområdet.

 Dessförinnan var det inte mindre än tre verkstadsföretag som på kort tid avlöste varandra i industrilokalerna. Alla råkade i ekonomiska svårigheter och 1913 stod lokalerna tomma en tid innan de köptes av SAT, Stockholms Allmänna Telefonaktiebolag. År 1919 ombildades detta företag, fick namnet Allmänna Industriaktiebolaget HT Cedergren med Ericsson som delägare. Ett par år senare fick Ericsson kontroll över hela företaget och verksamheten samordnades med den övriga verksamheten hos Ericsson.

Att döma av de skrifter som ligger till grund för denna beskrivning är den turbulens, som rått på Stockholmsbörsen under de senaste åren, mycket lik händelserna i början av seklet.

Ericsson hade stora planer för Älvsjöområdet. Man köpte bland annat Långbro gård med planer på att placera huvudfabriken där. Nu blev det inte så. Lågkonjunkturen lade hinder i vägen och fabriken byggdes som bekant senare i Midsommarkransen.

Klockhuset uppfördes som en kombinerad kontors- och verkstadsbyggnad. Källarplanet blev förråd och matsal och därefter följde två kontorsplan och översta våningen, som idag disponeras av ekonomiavdelningen, blev en monteringsavdelning. Kostnaden för hela byggnaden med sina 391,2 kvadratmeter per våningsplan, var 368300 kronor.

På monteringsavdelningen tillverkades först telefonsnören till dåtidens manuella växlar. Så småningom började man också att tillverka pupinspolar. Det var alltså fråga om sådana spolar vars induktans alla lite till åren komna teleingenjörer en gång fick lära sig beräkna när en luftlednings längd och trådens diameter samt skruvningssätt var kända.

Hur kontorslokalerna användes i begynnelseskedet är höljt i dunkel, men så småningom, när kabeltillverkningen koordinerades med tillverkningen vid Sieverts Kabelverk, utsågs en disponent för anläggningen i Älvsjö. Direktören som var chef för all kabeltillverkning satt i Sundbyberg.

Disponenten var en av de få tjänstemän i Klockhuset som fick ett eget arbetsrum och han valde det rum som så småningom blev företagsläkarens och nu disponeras av personalchefen.

Övriga kontorsrum kunde med dagens språkbruk kallas för kontorslandskap eftersom det i varje kontorsrum satt lika många personer som det antal skrivbord någon nitisk intendenturman lyckades klämma in.

Eftersom flera arbetsrum kan liknas vid figurer, som utformats av en uppfinningssrik geometrilärare, för att skapa svårberäkneliga ytor åt sina elever, kan vi idag bara föreställa oss hur den tidens tjänstemän under sitt arbete kunde snegla på varandra ur olika synvinklar.

Avdelning A, som är föregångare till Ericsson Data services, fick säte och stämma i Klockhuset först under senare delen av 60-talet. Man fick då disponera våningsplanet en trappa upp, alltså våningsplanet med takmålningen. Utöver kontorsrum för A- ledningen användes våningsplanet för undervisning. VD:s nuvarande arbetsrum t.ex. var en lektionssal.

Takmålningarna kom till på 30-talet. Disponenten på den tiden var en dalmas som hette Anders Steiner. Han hade en barndomsvän, T Lundgren, som var konstnär med kurbitsmålning som specialitet. Barndomsvännen fick i uppdrag att dekorera innertaket och resultatet av konstnärens vedermödor med att måla med uppsträckta armar har sedan dess fått såväl många Ericssöner/döttrar som gäster att sträcka på sig och se uppåt vid besök i Klockhuset.

Matsalen

Matsalen i Klockhusets källare fick tidigt namnet "Offmässen". Här fick de s.k. kontorstjänstemännen äta i ett rum och arbetsledare i ett annat. Arbetsledarnas rum var lite mindre och inte riktigt lika fint som kontorstjänstemännens.

När Offmässen så småningom inte kunde rymma den växande tjänstemannaskaran fick nyanställda tjänstemän börja äta i den senare uppförda matsalsbyggnaden, där även arbetare kunde inta sina måltider. När det blev någon ledig plats i Offmässen fick den tjänsteman som hade lägst anställningsnummer flytta från matsalen till Offmässen. Att det ansågs särskilt fint att äta i Offmässen kan var och en räkna ut.

Av kostnadsskäl slutade man så småningom med matsalen i Klockhuset.

Lokalerna renoverades och blev ett VIP-café. Om cafétiden vittnar ännu resterna av stråtapeter och märken efter en bardisk. De senare berättar att det inte bara var kaffe och Ramlösa som gårdagens kunder fick läska sig med vid besök i Klockhuset.

Vinden

Under vintern 1964, då det råkade vara särskilt mycket snö på taket till Klockhuset, brast några av takstolarna och då kom man underfund med att det också fanns ett vindsutrymme. Detta vindsutrymme visade sig vara fullproppat med väl emballerade handlingar ända från den tid man började tillverka tråd och kabel inom området.

Handlingarna, som kunde ha blivit ett ovärderligt material för den som en gång skall skriva Kabelverkets historia, kördes emellertid till pannrummet efter en ytlig besiktning. Minnesgoda tjänstemän talade länge om det stora bränsletillskottet som medförde att man den vintern slapp frysa i Klockhuset.

Tornet

Det vackra tornet har inte bara haft till uppgift att utgöra hemvist för den klocka som gett hela byggnaden dess namn. Under andra världskriget utgjorde tornet ett av de många luftbevakningstornen runt Stockholm. Tornet var säkert mycket lämpligt för detta ändamål eftersom utsikten från tornet är mycket god i alla riktningar.

Klockhusets utformning

Klockhusets vinkelform och den i förhållande till den tidigare huvudgatan snett placerade entrén är något förvånande om man betänker att när huset uppfördes fanns inte Älvsjövägen. Utanför den del av Klockhuset som nu går längs Älvsjövägen låg ett stort gärde där man odlade vete. Klockhuset låg således bara vid Sjättenovembervägen varför det hade varit mera naturligt om entrén hade varit vänd mot vägen. Kanske de stora planer på en omfattande utbyggnad av kabelverket, vilka gick i stöpet så sent som på 60-talet, föddes redan när man projekterade Klockhuset någon gång mellan 1915 och 1918. Om så var fallet, finns det en naturlig förklaring på varför entrén till Klockhuset inte vändes mot Sjättenovembervägen.

Vägen är mycket gammal och före tillkomsten av samhället Älvsjö hette vägen Götavägen och utgjorde den tidens riksväg ner till Götaland. Att sista biten av Götavägen fram till Örby Slott fick heta Sjättenovembervägen under en tid berodde på att kistan med stoftet efter Gustav II Adolf, efter slaget vid Liitzen 1632, drogs fram på denna väg. Kistan placerades en tid i Örby Slott där den förvarades tills man hann iordningställa en plats i Riddarholmskyrkan.

Under 80-talet ändrades namnet på den del av Sjättenovembervägen, som nu går förbi Klockhuset, till Götalandsvägen, ett namn som den säkert kommer att få behålla, även om en och annan tycker att Byte eller Datavägen bättre skulle spegla dagens verksamhet i och omkring Klockhuset.

Entrédörren

Samtidigt som kraven på kontroll av vilka som besökte industriområdet ökade började allt flera av besökarna till klockhuset att komma i egna bilar.

Eftersom man i samband med projekteringen av byggnaden inte hade förutsett vare sig behovet av parkeringsplatser eller någon form av passagekontroll stängdes så småningom huvudentrén till Klockhuset. En anspråkslös dörr på baksidan fick ersätta den pampiga entrédörren. Först 1986 ersattes denna dörr av en mera pietetsfullt utformad ny entré mitt emot den ursprungliga huvudentrén.

I de framtidsplaner, som framgår av bilden till denna beskrivning, skulle Klockhuset utgöra medelpunkten för ett mycket stort kabelverk med flera nya byggnader. Hur långt man hann i realiserandet av dessa planer innan Klockhuset blev kontor för dataföretagets VD och administration det beskriver dagens verklighet bättre än ett försök till sammanfattning av utvecklingen.

Så här beskrevs Älvsjö i en publikation från den 1 oktober 1879, alltså ungefär samtidigt som industriområdet, som så småningom blev en tråd- och kabelfabrik, började ta form.


ÄLVSJÖ

28 m.ö.h. 8 km från Stockholm.

Läge: Stockholms stad, Brännkyrka förs.

Omgivning: Huvudsakligen slättland med skogsklädda bergknallar här och var. Långsjön 20 min.

Klimat: Blåsigt, rå, ohälsosam luft.

Livsförnödenheter: Livsmedel dyrare än i Stockholm. Kyrka och folkskola 10 min. Läkare, medikamentsförråd på platsen. Epidemisjukhus, Stockholms stads sinnessjukhus 1 1/2 km. Gästgivaregård Fittja, 8-9 km; flera åkare på platsen.

Industri: Velocipedfabrik (tillv. cirka 3.000 mask. om året).

Stationen förmedlar genomgångstrafik för Stockholm-Nynäs järnväg med dess Gotlandsförbindelse samt en ansenlig trafik för Örby, Långbrodal och Älvsjö villasamhällen med tillsammans omkr. 8.000 inv. Stationen har fått sitt namn efter den nära belägna Älvsjö gård.



Klockhusets baksida
Klockhusets baksida med dess nuvarande huvudentré.
L M ERICSSON DATA SERVICES AB
Götalandsvägen 230  tel 726 25 00
125 82  STOCKHOLM

Ovanstående utgör innehållet i en trycksak utgiven år 1988. Texten är författad av Harold Björk.
Senaste uppdatering: 20 maj 2006